|
Göteborgs - Posten 7 Augusti 2002, p.37 |
|
Stjärna tack vare Lynch
Cannes: Ens tid kommer alltid, förr eller senare. Det är Laura Elena Harring försvisad om.
Bild: Eric Gaillard - Det gäller bara att det finns en visionär. Och David Lynch var min. Jag var inget namn och han gav mig en chans. Nu går äntligen David Lynch film Mulholland drive upp på svenska biografer. Den tävlade i förra årets Cannesfestival där han vann regipriset. Och det var där Laura Harring gav intervjuer, på en stor balkong höjd över trafikbrus och hektisk spring mellan visningar och möten. Det är omöjligt att ge en kort sammanfattning av Mulholland drive, först tänkt som pilot till en tv-serie. Detta är en film som öppnar för tolkningar och det finns många. Laura Harring tyckte att hon aldrig hade läst en bättre manus, fast det fanns förstås saker som hon ville fråga om. - Men David ger aldrig svar. Vi måste använda intuition, tror jag, i Mulholland drive, man kan inte intellektualisera. Jo, i viss mån, men mest handlar der om känsla. Hennes tolkning är att filmen står för Hollywood-drömmer och besatthet. Hon spelar en kvinna som överlever ett attentat och en bilolycka, förlorar minnet och kallar sig Rita efter en affisch för Rita Hayworths film Gilda. I ett annat spår är hon skådespelerskan Camilla. - David Lynch var mycket poetiskt. "Rita är som en docka som har ått sönder efter biloloyckan. Camilla är som en kattunge". Der var så visuellt. För Rita tänkte jag mig luft, hon är hysterisk, fångad i en dödlig värld. Han använde ordet mörkt moln. Camilla är mycket stablilare, som eld och jord tillsammans. Rita får hjälp av Betty (Naomi Watts). Relationen mellan de två leder till ett lesbikt förhållande. Laura Harring känder sig såbar under inspelningen av i de scenerna, försökte vara väldigt närvande och inte tänka på hur hon såg ut. - Det var så spontant i manus. Jag är tacksam mot Betty, säger godnatt tillhenne väldigt oskyldigt och så händer något. Vi börjar kyssas, tiden står stilla. Så är det i livet, man funderar inte över något och så sker det. En skärva i denna Lynch-mosaik kan ses som parodie på rollbesättningar i Hollywood. Verklighetförankringen finns där, försäkrar Laura Harring. - Ibland när man går till en audition vet man bara att det redan har någon. Man har hört det, eller så framgår det av deras attityd. Om det är en karaktär man känner starkt för blir man förtvivlad. Första motet med David Lynch blev en surrealistisk upplevelse. Hon var tillsagd att komma osminkad och tyckte att hon såg hemsk ut. Men han tittade henne in i ögon och sa "Bra". - Sedan upprepade han det. "Bra. Bra. Bra". Vi talade i timmar on olika saker, Indien och annat. Till slut kom vi fram till Rita. "Detta kan inte vara David Lynch", tänkte jag. Han verkade vara en sån vanlig kille. För mig är han met normal en någon annan. Fast det kanske beror på att jag också är underlig. På vägen till mötet var Laura Harring så spänd att hon krockade, dock utan att bli skadad. - Så jag fick gåshud när jag hörde om bilolyckan av filmen. Ett omen kanske, och sådana tar hon på allvar. Hon konstaterar att man formas av de erfarenheter man gör i livet. Och hon ångrar inga av sina. Inte att hon grävde diken och levde ett hippieaktigt liv in Indien när hon var 18 år. Inte att hon ställde upp i Miss USA-tävlingen 1985 och vann, som den första med latinorötter. Inte att hon spelade polisen Paula Stevens i Sunset Beach. I Indien lärde hon sig att sinnesro är en förutsättning för att uppnå lycka. Detta är en tråd som leder in i Mulholland drive. Tv-serien var roligt men hårt jobb. - När man arbetar med ett geni kan man tala med honom och få idéer, det är en givande kreativ process. I en såpopera skriver de vad man skall göra och så gör man det. Även om det strider mot karaktären. Det var ett problem för mig. Laura Elena Martinez Herring (pappans efternamn stavas med e) är född i Mexiko och bodde där i tio år. Sedan flyttade familjen till Texas. Som skådespelerska har hon sagt nej till roller som riskerade att stänga in henne i ett fack. Det är hon glad för nu. - Trots att det har varit svårare och en lång resa för mig. Att bara röra sig inom en genre är tråkigt. Kristina Torell - |
