|
Svenska Dagbladet, May 18th 2001, p.4 (Kultur) |
| Den två veckor långa Cannesfestivalen
närmar sig nu slutet.
Tävlingsfilmerna håller inte lika hög kvalitet som vanligt, men det
gör kaoset på presskonferenserna. Jeanette Gentele och Karoline
Eriksson summerar sina intryck.
Lynch tillbaka med nya mardrömmar
Cannes, SVD Mr Lynch, explain! Uppmaningen kommer från monsieur Behar, den lilla vithåriga moderatorn som med järnhand styr presskonferenserna i Cannes. - Tack, der är väldigt trevligt att vara här, svarar mr Lynch artigt efter några sekunders betänektid. Nya filmen Mulholland drive, "a love stoty in the city of dreams" innehåller till alla Lynch-fantasters stora glädje dvärgar, tunga draperier, långhåriga mardrömsvarelser, sköna damer som inte är så oskuldsfulla de först verkar vara och, som glasyren på tårtan, ett olycksbådande soundtrack signerat Angelo Badalamenti. Men som man kan vänta sig är Mulholland drive inte alldeles lätt att tyda. vad filmen egentligen handlar om diskuterades ivrigt överallt i Cannes efter visnigen på tisdagskvällen. Så många förklaringar bjuder inte David Lynch på. Han talar högt, pedagogiskt och välartikulerat, som sin rollfigur i Twin Peaks, FBI-chefen Gordon Cole, framför allt kring temat idéer - som han på senaste tiden börjat referera till som fiskar, berättar han - de simmar fram och tillbaka i människans tänkevärld. - Mulholland drive är, som allt annat, baserat på idéer, vi låter dem tala till oss och följer dem, säger David Lynch, och det är inte alls svårt att tänka sig hur fiskarna i hans huvud tar formen av diaboliska ugglor, kvinnor som bärt runt på vedklabbar och överintelligenta agenter som ser jättar pa nätterna. Men hans har höga tankar omsin publik, när någon frågar om han tror att man kommer att förstå filmen svarar han "Jag VET att folk förstår den!" Mulholland drive är en gata i Los Angeles som löper utmed Santa Monica mountains, ovanför sig har man Hollywood och på andra sidan, nedanför sluttingen, breder staden ut sig. Gnistan till filmen tändes när David Lynch såg vägskylten en natt genom bilfönstret, orden lystes upp av en annan bils strålkastare och låg nästa sekund i mörker igen. - Det är en vacker väg på dagen, på natten är den mörk och mystik, berättar Lynch. I filmen får vi land annat möta Adam Kesher (Justin Theroux), en ung regissör som är snygg och har ett fint hus men som tyvärr inte får bestämma ven som ska ha huvudrollen i hans film. Filmmagnaterna, mafian, vars kontakter i den undre världen förstås leder ändå ner till det glödheta, väljer på egen hand ut en blondin och Adam gör best i att hålla god min. Har David Lynch egen erfarenhet av att inte ha sista ordet om sina filmer? - Jag oroar mig alltid över att någon ska tvinga mig till något, jag identifierar mig så mycket med mitt arbete, och det är fruktansvärt om något går emot det man tror på. Eftersom jag är lite paranoid så oroar jag mig för sådana saker. Men nej, det här är inte en film om mitt egen filmskapande. Regissören i filmen är bara en del av historien. Mulholland drive var från början tänkt som en tv-serie för ABC, men kanalen tyckte att det pilotavsnitt de fick se var alledeles för konstigt och tackade nej. Pilotavsnittet ligger till grund för filmen, kompletterande scener började spelas in när Lynch fick möjlighet att klippa om materialet till en långfilm. De båda kvinnliga huvupersonerna, Naomi Watts och Laura Elena Harring är relativt okända, även om Harring är bekant bland såpatittarna som Paula Stevens i Sunset Beach, som går på TV 4. - Eftersom Mulholland drive från början var tänkt som en tv-serie måste skådespelare ha möjlighetet att skriva på långa kontrakt, det begränsade urvalet något, säger David Lynch. Men det handlar också om att hitta rätta person för en roll. Jag låter aldrig skådespelare läsa scener på uttagningarna, jag pratar med dem och ibland får jag en känsla av att det stämmer, jag vet inte hur det går till. Det är bara något i luften. Karoline Eriksson |